Historik Pantomimteatern

Pantomimteatern bildades 1977 av den första elevkullen som gick ut från Danshögskolans mimlinje under Stanislav Brosowskis ledning. I Sverige var mimen då en relativt ovanlig konstform och gruppen sågs som pionjärer. I och med uppsättningen av “Processen“ (1981) fick gruppen sitt riktiga genombrott och några år senare befäste gruppen sin position ytterligare med föreställningen “La Strada“ (1985) fritt efter Fellinis film. Under några år spelade gruppen både barn- och vuxenföreställningar för att därefter helt koncentrera sig på barn- och familjeteater.

Mim och Pantomim historia i sammanfattning

Orden mim och pantomim har genom historien fått stå för vitt skilda innehåll, allt från skabrös buskis under antiken till abstrakta etyder under 1900-talet. Däremellan kan vi hitta klassisk balettpantomim, marknadsgycklare och engelska julpantomimer. I nutiden finns pantomimteknik inom streetdance samt naturligtvis mimande småstjärnor på TV.

Orden mim och pantomim kommer från den grekiska och romerska antika teatern. De fanns där som element av scenkonst, men också som självständiga konstformer. Pantomim kunde vara en dansad iscensättning av drama av en mer seriös art. Mim däremot var ofta vad vi i dag skulle beteckna som buskis, med starkt fysiskt utspel, fullt av slapsticks, ofta osedligt och inte alls tyst, med inslag av karikatyr, satir och parodi.

När Romarriket upplöstes så spreds mimarna tillsammans med jonglörer, akrobater och gycklare ut över Europa. Antikens mer seriösa drama försvann i förbistringen medan t ex mimarna med sin buskis klarade sig bättre. De blev uppenbart mycket populära under tidig medeltid, vilket inte minst återkommande förbud mot dem, utfärdade av kyrkan, vittnar om.

Sprungen ur såväl den mer folkliga teatern med mimare och underhållare av alla slag, som ur den mer uppburna teatern vid de rika hoven i Italien, utkristallierade sig så småningom den stil som kallas Commedia dell'Arte. Denna stil blev mycket populär och spreds över Europa, bl.a till Frankrike där den betydde mycket för t ex Molière. Commediagrupperna blev faktiskt så populära att fransmännen ansåg sig tvungna att skydda de kungliga teatrarna mot den italienska konkurrensen. Därför inrättades en mängd förbud mot "fria" artister. Dessa förbud växlade till innehållet men var frekventa från 1500-talet och ända fram till 1860-talet. Förbuden bestod ofta i att talad dialog var förbjuden, eller att allt tal var förbjudet, men kunde också t ex påbjuda att det bara fick stå en skådespelare på scen åt gången. Alla dessa förbud utvecklade scenkonsten åt en mängd håll, i synnerhet italienarna uppvisade stor begåvning i att kringgå förbuden. Det kunde t ex resultera i pantomim, sång, skrivna plakat, skådespelare i träden, på balkonger och i publiken.

I mitten av 1700-talet blev gatan Boulevard du Temple i Paris ett centrum för teatrar, gycklare, lindansare och "annat löst folk". En av teatrarna hette Théâtre des Funambules. Det var en av de allra fattigaste teatrarna, med billigt inträde och en ganska proletär publik. Där började Jean-Gaspard Deburau 1817 att spela Commediakaraktären Pierrot som han utvecklade efter eget huvud.

Deburau blev omåttligt populär både bland teaterns vanliga publik men även hos det romantiska författaravantgardet i Frankrike. Den mer poetiska pantomim som vi känner till i dag är främst en vidareutveckling av dessa romantiker. Deburaus Pierrot var i själva verket snarare en rolltolkning av typisk parisisk arbetarklass vid den här tiden och ofta ganska burlesk. Att Deburau blev så omåttligt populär hos Funambules publik beror inte minst på att han gestaltade en uppstudsig man som ur ett klart underläge alltid ändå tar hem spelet, ofta genom diverse farsartade spratt.

I slutet av 1800-talet upphörde regleringarna av vilken sorts teater som fick framföras var och hur. Samtidigt gjorde den realistiska borgerliga teatern sitt intåg. Mimarna försvann från teatern, men dök upp på andra platser. Dels inom stumfilmen, dels på musikcaféer som snabbt växte i popularitet och som också övertog en del av den gamla teaterpubliken.

Mimen sökte liksom andra konstformer under 1900-talet ett modernt, konstnärligt uttryck, påverkad av moderna teaterritiker som Gordon Craig, banbrytande teatermän som Jacques Copeau, Charles Dullin och Louis Jouvet, men också av konstnärer som Rodin och Picasso, koreografer som Kurt Joos. Mim borde inte vara en imitation av den synliga världen, utan även kunna verka mer metaforiskt. Det var viktigare vad rörelsen uttrycker än vad den beskriver. Mim skulle beröra på samma sätt som musik, konst och skulptur.

År 1921 öppnade Jacques Copeau en teaterskola som fått stor betydelse för den nyskapande teatern i Frankrike. Copeaus idé var att en skådespelare behöver kunna så mycket mer än att bara recitera en text och alltså undervisades på hans skola även t ex gymnastik, mim och mask.

År 1923 började Étienne Decroux som elev. Han blev omedelbart intresserad av just det fysiska arbetet med kroppen och vidareutvecklade på egen hand en teknik som han kallat "mime corporel". Tillsammas med Jean-Louis Barrault rekonstruerade Decroux också en del äldre pantomim till filmen Paradisets barn i regi av Marcel Carné. Det är en film som handlar om Deburau på Funabules. Marcel Marceau, 1900-talets kanske mest berömda mimare, var elev hos Decroux, men också starkt påverkad av filmen Paradisets barn. När Marceau skapade sin figur Bip var det en spegling av främst den romantiska 1800-talspantomimen.

Parallellt med utvecklingen i Paris växte också andra traditioner fram i England, Italien, USA, Östeuropa osv, ofta under likartade villkor. En annan mimare av stor betydelse för den moderna mimen är Tomaszewski i Polen. Han blandade en klassisk pantomimstil med modern dans till en ganska expressionistisk färgstark stil. Hos Tomaszewski var ensemblespelet viktigt, och han frångick helt traditionen av den ensamme mimaren som gestaltar en kanske mer poetisk illusion. Hos Tomaszewski iscensattes fullmatade dramatiska föreställningar med många slkådespelare.

En av de främsta bland hans skådespelare hette Stanislaw Brosowski, och med honom börjar även Pantomimteatern sin historia. Brosowski är den person som skulle sätta fason på Mimlinjen i Stockholm och ge den dess nuvarande utforming. Brosowski är än i dag Mimlinjens huvudlärare och numer även Sveriges första professor i mim! Mim är en teater där man uttrycker sig med kroppen. Kroppen är mimarens intrument. Uttrycket är teater. Om det är en utgångspunkt kan resultatet nästan se ut hur som helst.

Många mimare i dag arbetar med barnteater, men många är också verksamma i helt andra sammanhang, där det kanske inte framgår så tydligt att de är mimare. Dans, teater och konstinstallationer är några exempel. Det finns även mimande ståuppare! Bredden är stor både vad gäller skolning och bakgrund liksom konstnärlig inriktning. Vart mimen ska ta vägen under 2000-talet återstår att se. Personligen föresvävar det mig att mimen liksom en mullvad är i färd med att underifrån minera teatermarken.

Torun Bocher, 2002