Morfar och drömtutan (Urpremiär 12 sept 2009)

Fantastiskt, Pantomimteatern!
Gefle Dagblad lör 20 feb 2010

Pantomim ger, välförtjänt eller ej, en hel del obehagliga associationer till svartklädda figurer med vita vantar som öppnar osynliga dörrar och klättrar i osynliga rep.

Efter att ha sett "Morfar och drömtutan" så vet jag att den bilden inte är särskilt representativ. I det här fallet innebär pantomim en extra fysiskt skicklig skådespelare, som med precisa rörelser ger sin karaktär liv. Vissa skådespelare har en tendens att överanvända sin röst, men här förs handlingen framåt trots att dialogen är minimal.

Bo W Lindström är verkligen en fantastisk skådespelare och "Morfar och drömtutan" är en fantastisk pjäs. Det är roligt att Skottes Musikteater, som själva brukar hålla en hög nivå på sina egna föreställningar, har bjudit in Pantomimteatern från Stockholm till gästspel.

"Morfar och drömtutan", alltså. Det genomgående temat är förhållandet mellan barn och gamla. I förhållande till sina föräldrar växer, inte alla, men de flesta upp och kan ha en vuxen relation, men i relationen med mor- och farföräldrar så förblir man liksom alltid ett barn.

Lindströms karaktär visar hur fysiska ting; gamla kläder, en vevgrammofon eller en drömtuta (munspel), från en sedan länge död morfar, kan trigga minnen hos det numera vuxna barnbarnet. Och när morfars musik spelas så är resväskan på golvet inte längre en väska på ett golv, utan en båt på ett hav. De mest osannolika ting får liv, ungefär på samma sätt som nedersta lådan i köket, där slevarna, tratten och kaveln ligger, alltid tycks vara mer intressant för små barn än "riktiga" leksaker.

Även om föreställningen främst riktar sig till barn, så har man stor behållning av att se den som vuxen. Det låter kanske anspråksfullt, men "Morfar och drömtutan" påminner om vikten av att aldrig sluta leka, och hur man liksom nästan har dött lite när man inte längre ser en drömtuta, utan bara ett gammalt munspel. Morfar och drömtutan spelas i dag klockan 11:00 och 13:00 på Skottes Familjelördag.

Tina Hemmingsson, Gefle Dagblad
Länk till recension: http://gd.se/kultur/teater/1.1830633-fantastiskt-pantomimteatern-

Småskalig mimkomik med utsökt precision
"Teater är ögonblickets konst. Särskilt i Pantomimteaterns ljuvliga uppsättning Morfar och drömtutan, som verkligen vänder sig till alla åldrar från 4 år. Bo W Lindström är en enastående personlig och skicklig mimskådespelare, som kan konsten att fånga publikens totala och nyfikna uppmärksamhet." Karin Helander, SvD 2009-09-17
Läs hela recensionen här

Utdrag ur recension av Pia Huss i DN 2009-09-14
"...däremot träffar jag en [...] särdeles underbar äldre man som slits mellan plikterna och sina nostalgiska drömmar och gränslösa leklust.

Denne man äger i flera avseenden en charm som anger släktskap med andra halvprilliga typer som Farbrorn i Barbro Lindgrens "Sagan om den lilla farbrorn" och Gunnar i "Farbrorn som inte ville vara stor" (Cohen/Landström). Inte heller Bo W Lindströms farbror vill underordna sig sammanträdestider och mobilkommandon. Han smyger i stället in på morfars vind och hinner där under en stund göra en osannolikt lång resa, allt på fantasins vingar och med hjälp av Sara Kanders finurliga scenografi.

När Bo W Lindströms mimskådespeleri är som bäst, det händer här, då är han genial och dessutom en stor komiker. Här finns en konstnärlig potential som en gång för alla borde göra rent hus ..."

KROPPOSKOPET – om kroppen för de små

"Här är orden överflödiga"

RECENSION/BARNTEATER. Mim som poetiskt tillstånd. Nummers Karin Kämsby ser Pantomimteaterns barnföreställning Kropposkopet trollbinda publiken med ett språk före talspråket.

Pantomimteaterns föreställning Kropposkopet är avsedd för barn mellan tre och fem år. Med mjuk försiktighet låter mimartisterna Linn Bergstam och Henrik Bäckbro sina rollfigurer Ditten och Datten närma sig den unga publiken.
Bakom en blå ridå finns deras lekplats, ett lika blått, fyrkantigt rum. På golvet står två röda pallar. Clownerna Ditten och Datten är inte helt smarta men ack så älskansvärda. De kommunicerar med sina kroppar och med små ljud som ibland liknar ord. De har tår, hörsel, syn – och vad kan man inte göra med en knäled? De klättrar upp på pallarna, kikar sig omkring och tar direktkontakt med åskådarna. Ditten snubblar lite och säger "äsch". Datten mimar en motorcykel, sätter på sig hjälm och far runt på scenen. Barnen följer andäktigt med i vad som händer.

Så rullas den röda mattan ut, och den specialkomponerade musiken får cirkuskaraktär. Clownerna ska visa sina konster. De hoppar, skakar med knäna och går med konstiga steg. När det är klart vill Ditten meditera. Hon sätter sig i lotusställning, korsar ögonen och går in i nirvana. Bakom hennes huvud kommer bilder upp, fastsatta i ett långt resårband, lämpligt för clowner att trassla in sig i.

Barnen kommenterar och clownerna mimar. En banan går att äta, en bok är till för att bli läst. En ballongbild får dem att blåsa upp varandra och Ditten glider iväg som en ballong. I ljudmiljön kvittrar fåglar.
Nu, om inte förr, är det dags att tala om mimen som ett poetiskt tillstånd. Åtminstone tills att luften pyser ur clownerna och de sjunker ihop med ett pruttande ljud.

Det verkligt intressanta med den här föreställningen är att den talar till små barn på ett språk före talspråket. När jag sitter i publiken får jag en känsla av att de ser och upplever mer än jag. Det finns en berättelse, men den befinner sig på ett tidigare stadium, den framställs på barnens nivå, med kroppsspråk i stället för ord. Ändå finns det ett skrivet manus som har använts som underlag för improvisationer och det kan vara förklaringen till det rika flödet i föreställningen.

Karin Kämsby

Du kan också läsa recensionen här

LÄNKAR TILL ANDRA RECENSIONER:

Svenska Dagbladet
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2610391.svd
 
Dagens Nyheter
http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/kropposkopet-pa-pantomimteatern-stockholm-1.822382

Expressen
http://www.expressen.se/kultur/1.1507998/kropposkopet-pantomimteatern

TELLUS – ett rymdäventyr om hur vi tar hand om vår jord och varandra

PRESSRÖSTER:

Det stora sker i tysthet!
Mea Hansson för www.teaterstockholm.se 2008-09-15

"Tellus är lysande"..."Det är enkelt, men starkt. För mig gör ordlösheten pjäsen ännu mer kännbar..."

Läs hela recensionen här

Balettinlägg i miljöfrågan
Cecilia Djurberg, www.nummer.se 2008-09-16

"Vi förstår miljöallvaret samtidigt som vi får njuta av scenkonstens magiska styrka. Vi får uppleva och tänka, men slipper tjatet."

Läs hela recensionen här

En förunderlig resa ut i rymden
Pia Huss för DN 2008-09-15

"...förunderligt vackert, välgjort och hoppfullt..."..."Ljus och rörelse skapar en stämning som skiljer sig från det mesta..."

Läs hela recensionen här

Klimatsmarta teman för barn
Karin Helander, SvD 2008-09-29

"...Tellus har en säregen, fascinerande egen ton och flera effektiva enskildheter. Här finns intressanta manicker, fantasieggande mackapärer, en fiffigt byggd rymdraket och ett par koreografiskt påhittiga scener."

Läs hela recensionen här

DEN BORTGLÖMDA KUNGEN

Glömd kung går igen
DN KULTUR
Ons den 19 september 2007

Utdrag ur recension

På hemvägen får jag i stället gå och småskratta åt den bortglömda kung som Anna Svensson på Pantomimteatern ser till att dra ut ur glömskan. Varför karln är bortglömd vete hundan, men något ska man ju spinna en nyskriven text kring. Jag köper gärna denna rätt långsökta idé med tanke på det sanslöst charmiga resultatet.

Anna Svensson är en komedienn av rang. Hos Pantomimteatern är texten visserligen underordnad rörelsen, men den komik som Anna Svensson förmedlar genom sitt kroppsspråk och sina gutturala kungaläten – man kan ju inte begära att karln ska vara särskilt verbal när han har legat bortglömd på ett dammigt museum i årtusenden – hör till det dråpligaste man kan höra på en Stockholmsscen just nu. Hela stycket är som en pågående metamorfos där den ampra museiguiden, med bara några rörelser och snabba trick med maskmakaren My Walthers fiffigt dubbelanvändabara hårrulleskägg, förvandlar sig till en stornäst kung. Han återvänder från antiken för att ta sin plats i byråkratin. Anna Svenssons mördande satir över organisationssamhället går förmodligen bäst hem hos den vuxna publiken, men även småfolk finner det otroligt komiskt med en kung som sitter och sorterar pappaer i olikfärgade högar för att sedan genast sortera om och stämpla. Vad handlar den om då? Ja, just ingenting. En kung som går igen, smakar på 2000-talets regler och paragrafer, träffar en underbar uggla som hoar sig in i hans hjärta och sedan försvinner i väg ut mot ingenstans. Ändå har föreställningen så mycket personligthet att det lär stanna i minnet för alltid.

Pia Huss, DN

En kung vi aldrig glömmer
nummer.se
Ons 19 september

RECENSION / BARNTEATER. De flesta gamla kungar som koms ihåg av eftervärlden möter vi på museum. Ett museum blir därför en naturlig inkörsport till Pantomimteaterns nya föreställning om den gamla grekiska kungen av Aisne, som glömdes bort redan av Homeros och sedan förblivit bortglömd. Tills nu.

Redan i foajén har mimskådespelaren Anna Svensson hälsat publiken välkommen, men väl inne i salongen gör hon det på nytt med drottning Silvia-brytning i rollen som den lite snörpiga museivärdinnan Britt-Louise. Hon vill berätta om denna bortglömda kung, som det finns en bild av på museiväggen. Och strax glider hon in i kungarollen genom några enkla kostymingrepp: Den korkskruviga peruken flyttas till hakan för att bli skägg och en blå sidenscarf som nyss var duk på ett bord knäpps om så att den blir en mantel. Förvandlingen fullbordas med en stornäst halvmask och mjuk guldkrona, sen ”hade-vadde-vadå”-mumlar kungen fram sin berättelse på ett språk som låter som rena grekiskan, men som vi ändå förstår genom Svenssons mycket underhållande, fysiska spelstil. Eller kanske man ska kalla den för lekstil?

För såväl förvandlingsnumren som kungens tillvaro påminner om ett barns fritt associerande lek. Kungen avbryts av ett ho-hoande i sitt enformiga, rytmiska pappersarbete. Ljudet kommer från ett arkivskåp och visar sig vara en uggla - som blir hans nya vän och danspartner. Men den försvinner för ett tag innan den till kungens förtjusning återfinns i ett magiskt, glittrande tygträd, som vackert vecklas ut ur arkivskåpet.
När Anna Svensson på slutet återgår till musei-Britt-Louises spända gestaltning frestas jag att tolka föreställningen som en pik till alla vuxna som inte vill eller vågar leka på sina viktiga, seriösa jobb om dagarna. För det framstår som tveklöst mycket roligare att leka antik kung och dansa med ugglor än att sortera olikfärgade papper eller ta reda på kvarglömda saker i ett museum. Vilket gör Den bortglömda kungen till en fantasifull och lite skönt flummig bekräftelse på vad som är viktigt här i livet. Så den blir svår att glömma.

Cecilia Djurberg, nummer.se

Tillbaka till kungen

I cirkusvagnens gömslen

antomimteatern har kroppsspråket som självklar utgångspunkt. I sin nya barnföreställning I cirkusvagnens gömslen (målgrupp 4-10 år) möter en ensam clown fantasins musa och lekkamrat.

Sara Kander har skapat en cirkusvagnsinteriör med drömblå, genombrutna väggar, där drömmar och teatermagi sipprar in mellan springorna och som snabbt förändras till ett sprakande rött cirkustält med kulörta lyktor för den glädjespridande slutscenen.

Mimskådespelaren Bo W Lindström är som klippt och skuren för clownrollen, som förvandlas från håglöst sliten och folkilsken pajas med tomma ögon och tungtrött kropp till yster lekfullhet i fantasins landskap och skojigt överraskande cirkusnummer.
Ulrika Mannerfelt gör hans lekkamrat, den osynliga skyddsängeln och älvalika hjälpredan, som fixar och donar i cirkusvagnen utan minsta tack tills hon får nog och gör uppror.

Regissören Hannu Böök lotsar den impressionistiska  berättelsen framåt med varsam hand och låter känslorna ta plats och stämningarna sjunka in. I cirkusvagnens gömslen hittar man vemod, skratt och vänskap, cirkuskonster och rörelsekonst.

Karin Helander, SvD 070226

ILJA OCH RACKO – två bröder

Äventyret får utrymme på Pantomimteatern
"Pantomimteatern har haft februaripremiär. För barn från 5 år spelas Ilja och Racko – två bröder i regi av My Areskoug. Storebror är stilig och stark, lillebror beundrar och älskar. Berättelsen är uppbyggd på den enkla men effektiva formeln trygghet – uppbrott – återkomst. Men för den som reser sin väg innebär också hemkomsten förändring, liksom för den som lämnats kvar i väntan. Två bröder – eller två kompisar i vått och torrt, i bus och avundsjuka. Publiken lever med i Ilja och Rackos lekar, tysta samförstånd och konflikter.
Föreställningen utgår verkligen på ett befriande sätt från pantomimens rörelsespråk. My Areskougs regi är formsträng och genomarbetat med samtidigt generöst öppen och fantasiskapande.

Skådespelarna har full kontroll på det fysiska spelet och formar tydliga karaktärer; Bo W Lindströms Racko, lika storebrorstrygg som äventyrlig, kan inte motstå den lockande tonen från fjärran, Niklas Lindgrens energiske lillkille leker och leker med sina smådrakar och längtar och längtar efter en försvunnen storebror.
Spelet är tätt i hopflätat med specialskriven musik av Torbjörn Svedberg. Rörelse, temperament, situationer och musik bildar oavbrutet en organisk helhet. Ilja och Racko svingar sig över de verbala språkgränserna och barnpubliken med olika språklig och kulturell bakgrund förenas i gemensamma upplevelser. Alla känner vi igen det Ilja och Racko berättar om; smärtan – och frigörelsen – i separationen och lyckan i vänskapen, leken och det gemensamma äventyret."

Karin Helander, Svenska Dagbladet, den 28 februari 2001

En ballad om längtan
En nynnande scenisk melodi uppstår i My Areskougs och Tomas Alldahls pjäs om två bröder. Drömmen om ett annat liv går vild som en höstvind genom kroppar och hjärtan, skriver Pia Huss.

Fråga mig inte vilken trollformel My Areskoug och Tomas Alldahl använder; men redan efter en minut tillsammans med Pantomimteaterns senaste rollfigurer Ilja och Racko, fylls jag av den känsla som just inte mycket annat än John Steinbecks romaner eller Carson McCullers noveller annars förmår förmedla. Människan är så förbaskat liten och samtidigt så himlastormande stor.
Drömmen om ett annat liv går vild som en höstvind genom kroppar och hjärtan. Löven från världens alla träd vinkar uppfordrande: bryt upp! stanna inte – gå vidare.
Atmosfären kring Ilja och Racko är dragig och förfrusen, men längst ner i den slitna resväskan bor en vänskap och en värme som uthärdar mycket. Återigen får jag bevis för att den teater som nuddar hjärtpunkten passar lika bra för alla åldrar.

"Ilja och Racko – två bröder", vars titel är som hämtad från farfars pojkboksbibliotek, är en kroppens ballad ägnad bröderna som inledningsvis har alldeles för många år mellan sig för att bli jämnbördiga. Stor tar han om Liten och Liten beundrar Stor något alldeles kopiöst. Så drar Stor ut i världen och lämnar Liten och hans leksaksdrake kvar. Men en dag följer Liten efter för att söka rätt på sin bror.
Bo W Lindström har med åren utvecklat en fysisk poesi och ett plastiskt register som är starkt berörande och sinnligt. Särskilt om han, som nu uppenbarligen är fallet, får en regi och en historia av format att arbeta med. Här är det som om den erfarne mimaren kringgärdar scenen och i dess mitt skapar en grönskande plats där Niklas Lindgrens yngre och något kalvigare spel kan växa och formas.

Som så ofta när Tomas Alldahl, vars arbete för våra scener numera är alldeles för sällsynt, har ett finger med i spelet uppstår en nynnande scenisk melodi. Ett spel som får åskådaren att njuta men samtidigt ana att bortom vad ögat och örat registrerar finns andra djup och innebörder. Den teatrala melodi som omger Ilja och Racko tror jag för övrig är besläktad med det som uppstod en blånande vårkväll i Mumindalen när Snusmumrikens munharmonika intonerade våren."

Pia Huss, Dagens Nyheter, den 2 april 2001

Tillbaka till Ilja och Racko – två bröder

Sagan om farbrorn som inte kunde somna
En skrockande kutryggig och trubbnäst gubbe möter publiken på Teater Påfågeln, där Pantomimteatern just nu håller till. Han gäspar lite och säger att han tänker gå och lägga sig. Barnteater kan numera handla om det mesta, men kan man verkligen göra teater om en egensinnig och lite apart herre med sömnproblem? Jodå, det går alldeles utmärkt. Farbrorn som inte kan somna, i regi av Hannu Böök, är en härlig fantsirik och lekfull mimföreställning som alla barn från 4 år borde få unna sig.

Det finns mycket att glädjas åt i denna in i minsta detalj precisa och välgjorda föreställning. Här fuskas sannerligen inte med hantverket, det gedigna kunnadet är en språngbräda för de mimiskt teatrala saltomortalerna. Ett originellt hemtrevligt scenrum förändras i takt med farbrons utflykter i minnenas och drömmarnas landskap. Farbrorn själv, Bo W Lindström, går inte av för hackor och han sekunderas förträffligt av mimskådespelerskan Ulrika Sjödin.

Farbrorn har ett sjå med sina kvällsritualer och pinaler och det är inte alltid fötter och ben gör som han vill. Tankarna innan han ska sova flyger och far och farbrorn hänger med i svängarna. Plötsligt har han förvandlats till sängens stolte kapten, som på villande hav tampas både med sjörövardrottning och en dansant sjöjungfru. I nästa nu väcker han liv i bilden av sin ungdoms förälskelse eller i en glatt lealös med viljestark trasdocka som han hittar i sin magiska kista. I Farbrorns värld är visst allting möjligt och med förtjust koncentration upplever, små som stora, denna teaterpärla av kroppslig komik och poesi.

Karin Helander, Svenska Dagbladet, den 13 oktober 1996

Harlekina Show

Birdpower! Harlekina slinker in och snor åt sig uppmärksamheten.

Alldeles, alldeles underbar! Uttrycket gäller inte bara Askungens bal på slottet utan också Anna Svensson i sin svängande enkvinnsföreställning "Harlekina Show". Commedia dell'arte, feminism och lustfulll självkänsla i vacker och pregnant kombination. Målgruppen är förskolebarn men, med sin höga konstnäliga kvalitet, en allåldersföreställning.
Det Anna Svensson i Hannu Bööks insiktsfulla regi gör är att hon skapar en hetta och koncentration runt sin egen möjlighet till lek, till positiv självbespegling och kraftfullt uttryck. Harlekina ironiserar kring sin blyghet på ett vis som liknar det urgamla tjejknepet att plötsligt slinka in från oväntat håll och sno uppmärksamheten. En långt i från alltid sympatisk medtod, men på Anna Svenssons vis blir den både avslöjad och förlåten. Hon knipsar udden av tillgjord tillbakadragenhet och, dessutom, Harlekina har ju ingen annan att stjäla uppmärksamhet från än sig själv. Denna karaktär höjer dessutom inte rösten eftersom det hela handlar om mim, ändå har Harlekinas tilltal osedvanligt djup klang.

"Harlekina Show" gycklar också med förvandlingar. Kanske handlar det om utklädningens glädje eller, om man vill se det så, alla de spratt man kan spela sig själv och andra genom att visa förbluffande karaktärsdrag. Inom Harlekina ryms clownen, den heta flamenco-danserskan, gumman, barnet, flickan och som den verkliga knorren, med ett kast på kjolen förvandlar hon sig till en nyfiken rumpgungande struts. Jag säger birdpower!

Pia Huss, Dagens Nyheter, den 11 oktober 2004

Längtans karusell

"Den nästan helt ordlösa föreställningen av Thomas Alldahl och My Areskoug är kärleksfullt genomarbetad i minsta detalj. Den är som ett dansant musikstycke i flera satser, där var och en har sin egen färg och tonart. Milt harmoniskt vilar denna reörelseteater på pianomusik, som ger starka förnimmelser av 1800-talsromantikens känslospel från sorgsen övergivenhet till lycklig gemenskap. Det finns också humoristiska scener, som när borgerlighetens pappfigur kommer på besök och blir satta sprätt på eller när Simon lär sig servettvikning i den högre skolan med fjäderlätta trollerier."
Karin Helander, Svenska Dagbladet

"Simon är Bo W Lindström, en äkta mim, som trots sina egna 50+ ger kropp så lätt och säkert åt en femåring mitt i dennes första förälskelse: barnjungrun Charlotte. Tänk att man nästan ser karusellen, när Bo W Lindström väljer häst, klättrar upp, åker iväg, runt, runt och viftar i triumf till sin kära."
Margareta Sörensson, Expressen

"Men inte förrän hans tidigare så frånvarande mamma visar sig finnas för honom och han dessuom slänger kolten och griper skolväskan uppenbaras att smärta och kris också kan innebära utveckling."..."Bo W Lindströms kroppsspråk säger mer än tusen ord."
Pia Huss, Dagens Nyheter