”Barn har närmare till fantasin…” |
|
Intervju med Jimmy Meurling Jimmy Meurling föddes 1978 och växte upp tillsammans med sin mamma och storebror i den lilla förorten Fagersjö söder om Stockholm. När Jimmy var barn tränade och tävlade han gymnastik på elitnivå, gick på Vår Teater och på mellanstadiet kom han in på Svenska Balettskolan. Han gick även på Lasse Kühlers dansskola och ganska snart fick han själv börja leda dansgrupper med yngre barn. På gymnasiet gick han i första årskullen av S:t Eriks gymnasiums teaterlinje. Under sista året fick Jimmy göra en egen bearbetning och uppsättning av Oliver Twist hemma i Fagersjö som en del av ytterstadssatsning. Han jobbade med 45 barn och ungdomar på scen och en egen budget på 110 000 kronor. Efter gymnasiet åkte han till Verona för att läsa italienska och konsthistoria. Där arbetade han på ett kryssningsfartyg med underhållningen, både som dansare, koreograf och regissör. När Turteatern 1998 sökte amatörer och proffs till sin uppsättning av Oliver Twist fick Jimmy en ledande roll. Han blev kvar i fyra år och var med i fyra av deras uppsättningar; Ensamma krigaren, Romeo & Julia, Brevet från N.N och Patrik 1,5. Samtidigt fortsatte Jimmy att arbeta med Lasse Kühler där han ansvarade både för koreografi och ljussättning i deras stora slutproduktioner med över 600 personer på scen. Men hur kom du in på det här med mim? Och Jimmy tackade ja! Han spelade lillebror till Bo W Lindströms storebror i den kritikerrosade föreställningen i regi av My Areskoug och Tomas Alldahl under en säsong, våren 2002. Samma år sökte han och kom in på Mimprogrammet på Teaterhögskolan i Stockholm. Hur skiljer sig Mimprogrammet från det vanliga skådespelarprogrammet? – De som börjar på Mimlinjen vet inte vad de ska göra. På skådepelarutbildningen har man kanske en tydligare bild av vad man vill göra med sin utbildning, men där får man inte lika handfast undervisning. På mimutbildningen ges man konkreta redskap. Det är därför Stanislaw (Brosowski - huvudlärare på utbildningen) är så populär. Men han har beskrivit hur han jobbar så mycket bättre. Läs boken Den kroppsligt tänkande skådespelaren som är skriven av My Areskoug om Stanislaws arbete på Teaterhögskolan. Ditt sista år på utbildningen blev lite speciellt? – Jag bad om att få lägga upp min egen utbildning under det sista året eftersom jag var intresserad av att lära mig mer om mim och regi. Mimen saknar ju regissörer. Jag fick Kajsa Giertz som handledare. Under det året gjorde jag koreografin till Lena Stefensons Punchline på Teater Tre, spelade i Reich & Szyber´s, Haunted Dancehall och gick en dramatikerutbildning för yrkesverksamma under en månad. Och så var jag i London och såg en massa föreställningar. Under det sista året gjorde jag också min slutproduktion, Gulag. Vad är mim? – Mimen är universell. Tankarna förmedlas ut i kroppen så att man ser vad skådespelaren tänker. Man gör ju det – lägger ut tankar i kroppen. Men mimaren är medveten om det. Skillnaden mellan dans och mim är att dansen arbetar med abstrakta rörelser, mimen arbetar med konkreta rörelser. Men det finns såklart en korsbefruktning - danssekvenser kan förhöja uttrycket och känslan. Varför är man så rädd för mim? – Det finns en stereotyp och en begränsning i yrkesrollen som gör mimen underordnad. Men mimen har utvecklats från stereotypen. Det finns en gräns som har flyttats – mimen ligger nu närmare talteater i spelet men fortfarande utan ord. Vad inspirerar dig? – Musik. Instrumental musik utan ord. Det finns ett berättande i den musiken som gör den inspirerande. Budskapet får man skriva själv. Jag inspireras mycket av isländsk musik, t ex Sigúr Ros och Múm. Några föreställningar som inspirerat dig? – Robert Lepage, The Dragon´s Trilogy och föreställningar av Cirque Invisible. Den föreställning som inspirerade oss alla som började på Mimprogrammet 2002 var förstås Lars Rudolfssons Barnkonventionen på Orionteatern. – Det är roligt att de som går Mimprogrammet nu verkar ha blivit så inspirerade av min föreställning Gulag. Några ord om att göra teater för barn? – Det är ju både lättare och svårare att göra teater för barn. Barn har närmare till fantasin medan vuxna fastnar i logiskt tänkande när de ser en föreställning. Barn kan öppna upp med fantasin i sin upplevelse på teatern. Det här är första gången jag skriver och regisserar för barn men jag har mycket erfarenhet av att spela för barn, framförallt som turnerande skådespelare på skolor i hela landet. Och föreställningen Tellus? – Jag hade fått frågan om att göra en barnföreställning på Pantomimteatern när jag såg Al Gore´s film An Inconvenient Truth. Slutbilden av jorden tagen från rymden och slutorden ”Det är vårt enda hem… Nu har vi chansen att ta tag i frågan…” fick mig att tänka att jag ville sprida den känslan till barn som växer upp nu - att vi har chansen att rädda världen. LÄNKAR |